Jag brukar kika in hos Daddy mellan varven. Det är lika frustrerande varje gång! Frustrerande att läsa om hur barn förvägras att tillbringa tid med sina pappor, hur pappor fråntas rätten att umgås med sina egna barn.

Hur är det möjligt att ett land som Sverige tillåter sånt här? Det finns pappor som inte vill umgås med sina barn - då blir det ett himla väsen! Men vad händer när mammor med alla medel ser till att papporna inte får umgås med sina barn? Ingenting verkar det som - åtminstone är det väldigt vanligt att det inte händer nåt. En mamma kan tydligen ljuga hur mycket som helst och ändå bli trodd!

Hur är det möjligt att man som mamma förvägrar sina barn att umgås med sina fäder? Hur funkar en sån person? Det måste ju vara nåt alldeles enormt stort fel i skallen på en sån människa! Lika stort fel som på fäder som inte vill umgås med sina egna barn. Alla paddlar är liksom inte i...

Undrar om såna här människor nånsin tänker ur barnets perspektiv... Förmodligen inte. Det måste vara helt egoistiskt tänkande. Men hur ego var man när man såg till att dessa barn blev till? Ja, det finns naturligtvis fall där barn har blivit till utan att det var tänkt från början, men man har ju ändå ett ansvar. Barn blir ju inte till av sig själva! Det krävs en man och en kvinna som har samlag för att det ska vara möjligt... fast det vet väl alla?

Det som upprör mig mest är att så många inte inser vad det verkligen innebär att skaffa barn. Vilket ansvar det är och att största ansvaret ligger i behandlingen av barnet. Att låta barn ha tillgång till båda sina föräldrar, trots att föräldrarna inte bor under samma tak, är den absoluta grundbulten om du frågar mig. Om sen den ene föräldern väljer att inte ha så stort umgänge med sina barn är en annan sak, men barnen ska ändå ha fri tillgång även till den föräldern. Tyvärr är det många barn som aldrig får uppleva detta.

Dessutom blir många barn mycket illa behandlade av samhället. Läs om Ricky på Daddys sida - kan man inte gråta blod, när man läser sånt? Även Daddys dotter blir pga av samhället fråntagen sin egen far... Man vill nästan inte tro att sånt händer, eller hur?

Det är lätt att tro att barn har fått det så mycket bättre i vårt samhälle jämfört med "förr i tiden", men när jag läser Daddys blogg känns det som att det är precis tvärtom.  Hur är det möjligt?

Kan ju tillägga för den som inte vet, att jag har själv tre nu vuxna barn och är skild. Bara som en liten referens till mina åsikter... 

Jamen visst, från och med idag har jag tre månader uppsägningstid av min lägenhet. Det känns bra: att ha ett mål i sikte, att få ta nya tag, att få byta miljö, att komma nära dottern, att ha större chans till jobb... Enbart positivt allt detta!

Yes box!!