Jajjemän, sista helgen som arbetssökande på ett tag - på måndag är det dags att bege sig till jobbet! Det känns himla bra, jag begriper inte riktigt själv hur bra det känns... Härligt att få kliva upp på vardagsmornarna och ha en tid att passa, ha fikarast och lunch, en tid när dan är slut och man får gå hem igen.

Det blir väldigt besynnerligt i längden att inte ha dom här ramarna, när man är van sen tidiga år att jobba. Periodvis har jag tyckt att jag har vant mig, men så fort det dyker upp nåt jobb känner jag hur vidrigt jag egentligen tycker att det är. Nu har jag vetat om det här jobbet i två månader och det har faktiskt varit jättejobbigt - hade ju velat börja direkt jag fick veta att jag fått det! Samtidigt som det kändes jätteskönt att ha allt klart i god tid och slippa det här med att söka jobb. Så det var lite kluvet... Det tog ett tag innan jag riktigt kopplade att jag INTE behövde söka jobb: det satt hårt i ryggmärgen. Vanans makt efter lång tid som arbetssökande...

Sen är det ju det här med pengarna som blir så otroligt jobbigt i längden. Fast man vänjer sig ju vid det också, men jag känner mig ofta fruktansvärt tråkig som aldrig har råd att göra nåt. Det går liksom jämt upp hela tiden. Fördelen är ju att man lär sig att klara sig på lite och att allt utöver a-kasseersättningen är lyx! Men det blir hämmande, det kommer man inte ifrån.  Och med dagens ersättning är det rent bedrövligt sen man hamnat på 65%-nivån. Tror inte folk fattar hur eländigt det egentligen kan vara. Röda Korsets fd chef som inte klarade sig på 60 000 kr/mån skulle behöva lära sig att leva på 8-9000 per månad, om ens det. Det skulle vara ett lämpligt straff för honom, annars önskar jag ingen att gå arbetslös länge.

Jag tycker ju mig ändå har klarat det bra, men visst sätter det sina spår. När det gäller att planera har jag totalt tappat greppet - jag kan inte planera nåt eftersom jag inte vet hur det ser ut två veckor framåt. Kanske har jag fått jobb eller blivit anvisad nån praktikplats eller blivit utskickad på nån aktivitet av nåt slag... Helt oviss framtid har man faktiskt. Ibland känns det som att man är på nåder i sitt eget hemland där man jobbat och betalat skatt i hela sitt vuxna liv plus att ens alla förfäder gjort detsamma, om ni fattar vad jag menar. A-kassa har jag betalat i 35 års tid oavbrutet, ändå ska man nästan be om ursäkt för att man inte får jobb och måste "leva på samhället" (vilket man inte gör) och dessutom med en regering som gör allt för att försämra för folk som inte lyckas få jobb. Och så denna sits när man hamnat på 65% ersättning: där blir man  kvar så länge man inte har ett heltidsjobb i minst ett års tid!

Usch ja, nu gnäller jag! Men jag har banne mig rätt att göra det också, så det så!

Rösta rätt till hösten för allt i världen så att alla människor har en chans att leva drägligt i detta välfärdsland!! Eller ska vi ha ett land där klyftorna växer och alla som hamnar "utanför" aldrig har en chans att ta sig in igen? Visst, man kan ju förstå att en del tycker att vi ska betala lite skatt och få mer i plånboken, men hur funkar det i längden? Som att pinka på sig: det känns bra på en gång, men blir äckligt kallt och blött efter en stund. Man kan ju även tycka att man inte ska betala för andra men det är ju så det funkar i ett solidariskt samhälle. Fast det vet väl snart ingen vad det är... Egosamhälle är vad vi ser idag och det kan väl gå an så länge man är rik och frisk och har jobb, men alla har det inte så och kommer aldrig att ha det så heller. Jag tror att samhället vore mycket bättre om fler hade en mer humanistisk inställning, men jag kanske är antik?

Usch ja, jag gnäller ännu mer! Nån som hänger på?