Så tuffar ännu en dag mot helg… eller mot döden som en jobbarkompis sa: ännu en dag närmare döden!! :o) Lite sjukt, men vi jobbade på kyrkogård tillsammans en gång i tiden och då är man väl medveten om sin dödlighet. Men förhoppningsvis hinner man bli en vuxen människa innan det är dags, om man nu tillåts bli vuxen av sina föräldrar – inte att ge sig fan på!

Dagens ämne: att tillåtas bli vuxen!

Jag har under en tid försökt att ”coacha” en god vän, som inte har riktig pejl på sina känslor och sin självkänsla. Vi har funderat hit å dit under några månader och den här goda vännen vill verkligen få fason på det här. Men för att kunna göra nåt måste man komma till pudelns kärna dvs hitta orsaken till varför det är som det är.

Idag kom vi fram till att min vän aldrig har tillåtits bli vuxen och flytta hemifrån på riktigt dsv mentalt. Kroppsligen är det länge sen, men inte mentalt. Föräldrarna vill fortfarande ha koll trots att den här personen är fullvuxen när det gäller ålder – ha koll på vad som görs, vilken partner som väljs osv osv… koll på livet, helt enkelt. Det är inte riktigt sunt! För mig som är uppvuxen med föräldrar, som tidigt angav värdet av att bli en självständig person, utan att för den del tappa kontakten med föräldrarna, är det här väldigt svårt att förstå. Varför gör man så som förälder? Förmodligen inte av nån form av illvilja eller ens medvetenhet – alla föräldrar gör nog sitt bästa utifrån sin förmåga. Vi har även olika uppfattningar om vad som är rätt och fel när det gäller uppfostran och beteende över huvud taget mot våra barn, även när dom är vuxna. Själv har jag fortsatt i mina föräldrars spår: mina barn har tidigt börjat få ta ansvar över sig själva, men med ett vakande öga från mig. Allt eftersom dom har blivit äldre har jag släppt taget mer och mer. Idag är dom vuxna och jag anser själv att vi har mycket god kontakt, nåt jag önskar att alla vuxna skulle ha med sina föräldrar.

Så är dock inte fallet, det har jag klart blivit varse idag från min goda vän. Jag har också insett hur det här beteendet från föräldrarna kan ställa till det, långt upp i åren hos deras barn. Halva livet har gått innan man kommer till insikt om hur galet det är – men det är självklart aldrig för sent att göra nåt åt det! Det är ju heller ingen obotlig sjukdom…

Tyvärr finns det säkert många som släpar med sig sånt här hela livet och aldrig gör nåt åt det, kanske inte ens inser problemet eller vill inse. Att konfrontera sina föräldrar som vuxen, kan vara en tuff utmaning. Hur gör man för att allt ska bli rätt? Det är inte så stor mening att anklaga sina föräldrar, gjort är ju gjort och kan inte ändras. Däremot kan man kräva att föräldrarna respekterar en som vuxen och naturligtvis vice versa. Min goda vän berättar om sitt rebelliska beteende mot föräldrarna på senare tid och det är självklart inte riktigt rätt, att bete sig som en tonåring när man är fullvuxen… Lika illa som det är av föräldrarna, att behandla sin fullvuxna son/dotter som ett barn och lägga sig i sånt, som dom inte har med att göra. Ska det vara så svårt? För mig är det glasklart och enkel logik, men jag får väl tacka mina kloka föräldrar för det… Dom hade sina brister också, som alla föräldrar, men dom hindrade mig aldrig från att bli vuxen.

Jag coachar vidare…

Hittade den här listan på min dotters blogg! Kul, tyckte jag så jag gör en egen!!

För 15 år sedan (1993):

• Var jag 38 år, hade tre barn mellan 13 och 6 år, hade jag slutat jobba som frissa, omskolade mig, var gift.
• Hade fullt upp med familj och hundar, att plugga och hinna med några fritidsintressen
• Hade jag en 13-årig dotter som var ettrig för det mesta, men jag tog det med ro eftersom det är full normalt. Men många tuffa tag var det!!
  
  

För 10 år sedan (1998):

• Var jag 43 och rätt nyskild
• Hade jag fullt upp med mina barn och jobb och några fritidsintressen.
• Jobbade jag i mitt ”nya” yrke.

För 5 år sedan (2003):

• Bodde jag i ny lägenhet med min yngste son.
• Hade jag blivit arbetslös för första gången i mitt liv.
• Dottern hade flyttat till sin nuvarande sambo.
  
  

För 3 år sedan (2005):

• Var jag fortfarande arbetslös men jobbade under sommaren.
• Fyllde jag femtio och var dubbelt så gammal som min dotter!
• Bodde min äldre son i egen lägenhet och hade jobb.
  
  

För 1 år sedan (2007):

• Fortfarande arbetslös.
• Var jag över femtio!
• Sökte jobb, sökte jobb, sökte jobb och tappade nästan modet.
  
  

För 3 månader sedan (januari):

• Sökte jag fortfarande jobb!.
• Yngste sonen jobbade och planerade att flytta.
  
  

Igår (21 april 2008):

• Var jag till AF och fick semester i 19 dagar eftersom jag ändå ska börja jobba i maj.
• Var ut med inlånad jycke på promenad.
• Åt Bacontärningar och Keso till middag – lågkolhydratkost!!
  
  

Idag (22 april 2008):

• Vaknade jag strax efter sju.
• Var ut och rastade jycken.
• Coachade en god vän med problem halva dan – det gick bra och var givande.
  
  

I morgon (23 april 2008):

• Har jag semester.
• Ska jag ta å städa och fippla med min hemsida!
• Ska jag gå ut med jycken i skogen igen!
  
  

Om 1 år (april 2009):

• Får jag väl hoppas på att ha blivit mormor eller åtminstone på väg att bli.
• Är jag förmodligen arbetslös men hoppas på jobb under sommarn.
• Bor jag säkert kvar i min lägenhet.
  
  

Hur ser din lista ut?